Om Andlig Queerteori

0 röster

Jag har fått många reaktioner på mitt föredrag om Andlig Queerteori och detta att jag går ut med att Martinus var en dansk, homosexuell författare. Detta har nämnts med förfäran! En del har skämts över det jag gjort! Många har reagerat negativt och en del har hävdat att Martinus står över alla våra sexuella definitioner. Han är ”dubbelpolig” och inte homosexuell! Där dubbelpolig, som är Martinus ord för att beskriva ett nytt balanserat sexuellt tillstånd, mellan femininitet och maskulinitet, är väsensskilt från homosexualitet; enligt deras definition. Själv hävdar jag att orden ska ses som synonyma begrepp. Att detta var Martinus sätt att ”kamouflera” och tala om homosexualitet bland heterosexuella anhängare av hans sak, utan att väcka deras fördomar, indignation och ilska.

Martinus har i Livets bok 3 och 5, gjort en analys av vad som sker inom människan, hur det mänskliga sympatiska sinnet växer fram och hur alla människor genomgår en förvandling från ett heterosexuellt äktenskapstillstånd mellan man och kvinna, mot att bli ett homosexuellt, eller dubbelpoligt Kristusväsen. I dessa analyser hävdar han att detta är ”slutmålet” med den jordiska människans evolution. Att den heterosexuella människan ”transformeras” och genom många liv och inkarnationer genomgår en sexuell förvandling där de sympatiska anlagen förmänskligas och successivt ”bryter” med de från djurriket, nedärvda instinktiva sexuella drifterna. Där dessa utvecklas och förmänskligas från egoism och egenkärlek, vilket vi känner till som förälskelse, till en riktig kärlek av en altruistisk natur.

En process som för med sig att könsskillnaderna mellan män och kvinnor successivt jämnas ut. Att de ingrodda könsföreställningarna vi alla bär på förändras. Att individen blir mer och mer – hel. Att de maskulina och feminina mentala krafter som bygger vår könsidentitet utjämnas, så att ett nytt kön på sikt uppstår.

Detta nya kön är Kristusmänniskan. I denna människotyp har de maskulina och feminina karaktärsdragen smält samman till ett nytt kön. Martinus kallar detta kön för ett fri kön. Det behärskar materialisation och dematerialisation, och skapar sina kroppar på samma sätt som Jesus gjorde efter sin korsfästelse, när han uppstått från ”de dödas rike”. I detta riktiga människorike finns inte de två kön vi är vana vid. Här tar man, som Jesus säger, inte till äkta eller är med Martinus ord; ” gift med hela mänskligheten”.

Detta himmelska tillstånd liknar, det vi här på jorden omtalar som det homosexuella tillståndet och långt komna andliga väsen som inkarnerar från de högre andliga tillvaroplanen, som Jesus och Martinus, är då här på jorden, i sina fysiska kroppar, född av kvinna att betrakta som J – människor, enligt Martinus egen definition.

En sådan J - människa är homosexuell och har inte på något sätt kvar en dragning till det motsatta könet. En sexuell dragning som är totalt utlevt och mättad, sedan många, många liv och inkarnationer bakåt. Detta gör att jag vågar hävda, med stöd i Martinus egna analyser att både Martinus och Jesus var homosexuella. Hade kroppsliga, könsliga begär och ett sexliv.

Jesus sägs ha älskat sin lärjunge Johannes och Martinus hade också sina kärleksaffärer, vilket många människor som varit honom nära, vittnar om. Martinus har dessutom själv stått i talarstolen i Klint, i Danmark och erkänt att han är homosexuell. Vilket för mig inte alls är något konstigt! Han har också antytt i publicerade artiklar att han sätter likhetstecken mellan homosexualitet och dubbelpolighet, att begreppen (min tolkning) kan betraktas som synonyma begrepp.

Att Martinus sen uttryckte ”oro och bekymmer” över den negativa klang som begreppet homosexualitet hade, då på sjuttiotalet och tiden innan dess – ska inte tolkas som att han var negativ till homosexualitet (vilket en del gör). När detta ”begrepp” nu i vår tid förändrats genom det pionjärarbete som HBTQ rörelsen utfört, är det sorgligt att konstatera att en del människor, intresserade av Martinus analyser, använder dessa ord som speglar tidsandan på sjuttiotalet och bakåt till att främja homofobiska ståndpunkter. Där de vänder och vrider på Martinus texter, läser Livets bok som ”Fan läser Bibeln” och stoppar alla sina egna fördomar i Martinus mun. Skriver böcker där de ”analyserar” ett känsloliv de inte själv äger och fördömer nästan allt manligt homosexuellt beteende, utan att överhuvud taget nämna ett homosexuellt, lesbiskt beteendemönster. Där de hänger ut en manligt homosexuell samlagslik penetrations akt som urspårat - vilket är Martinus ord för alla de sjukdomstillstånd som finns i anknytning till sexualiteten, som kleptomani, pedofili, pyromani, nekrofili och ett sadomasochistiskt beteendemönster som gått överstyr.

Där de på alla sätt försöker undgå det fatala öde, som analyserna avslöjar – att de själva ska bli homosexuella. Att deras ”favoritmål” på det sexuella området – kvinnan, inte för all framtid ska vara i fokus. Talar om en ”Kungsväg” varigenom de kan gå från heterosexualitet till dubbelpolighet utan att själva bli ”homosexuella”, varnar för ”den homofila riskfaktorn” och avslöjar sig med detta som homofober.

Jag definierar mig själv som queer. Mina inre feminina energier är starka och jag tar denna del av mig själv på stort allvar. Jag är en människa som spelar på både de maskulina och feminina ”tangenterna”, som inte får min biologiska manliga sida att fungera med allt för heterosexuella kvinnor. Jag tycker om sex, men förmår mig inte till den prestationsakt med kvinnor som karakteriserar den traditionella könsakten, då min lust är av feminin och mottagande natur. Jag är en sådan ”man” som Per Bruus-Jensen varnar för och som Kurt Kristiansen ondgör sig över. Jag har principiellt inget mot kvinnor - känner mig många gånger lik dem och är feminist inte bara i så motto att jag erkänner kvinnors lika värde, utan tar som sagt även min egen inre femininet på djupaste allvar. Där min egen inre femininet, som jag ser det, är vägen till ett kosmiskt Guds medvetande (det motsatta gäller för kvinnor). Som ni förstår utesluter detta ett traditionellt könsrollsmönster. Till detta har jag inte ens lust och med en utebliven lust, även en ”dalande” förmåga (väldigt omanligt). Men jag har heller ingen dragning till män, för att de är ”män”! Jag gillar människor, både män och kvinnor, när jag känner mig på mental eller andlig våglängd med vederbörande. Jag välkomnar sex med en sådan människa, förutsatt att människan i fråga ser mig och inte går runt i ett förälskelserus. Därför måste jag undersöka vad det är för människa jag har framför mig. Tala med hen! Där sex är det som kommer sist, om människan i fråga accepterar, ser och gillar mig. Om inte försvinner de på vägen! Och skulle det bli sex med en ”kvinna”, så är det för att ”hon” har så mycket ”man” i sig, att ”hon” uppskattar ”kvinnan” i mig. Så att förstå sig på sex mellan polförvandlade människor - kräver att vi själva har denna människa i oss. Och här är Martinus analyser en guldgruva....

 

 

 

 



Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

2 Kommentarer

0 röster

Jag diskuterade en gång Martinus tankar om homosexualitet och könens inre förvandling med en kvinna, som refererade till boken Julevangeliet, där Martinus går igenom vad som egentligen ligger i begreppet ”jungfrufödelse”. Hon hade läst Martinus ord från 31 kap....om det verkligen är meningen att en man skall älska en annan man, liksom han brukar älska en kvinna, och om en kvinna skall älska en annan kvinna, liksom hon annars brukar älska en man. Och här måste svaret naturligtvis i allra högsta grad bli nekande. Det är naturligtvis inte livets mening, att en man ska älska en man eller att en kvinna ska älska en kvinna,...!, men jag fick be henne läsa vidare i texten och där står det.., ty i så fall behövde ju livet eller försynen varken skapa om mannen eller kvinnan till helt nya sexuella väsen. Då hanväsendet och honväsendet i renodlad form organiskt är skapade att kunna älska endast det motsatta könet, kan varken mannen eller kvinnan på fullkomligt sätt älska sitt eget kön. Och då väsen av detta kön är ens nästa i lika hög grad som väsen av det motsatta könet, kan man sålunda omöjligt på ett fullkomligt sätt uppfylla kärlekslagen, vilket absolut betingar, att man skall älska sin nästa som sig själv, så länge man ännu, mer eller mindre, framträder som man eller kvinna. Att påbjuda att ett hanväsen skall älska ett hanväsen och att ett honväsen skall älska ett honväsen, eller att en man skall älska en man och en kvinna en kvinna, är lika dåraktigt som att påbjuda en fisk att leva i luften och en fågel att leva i vattnet. Om det likväl förekommer väsen, män och kvinnor, hos vilka det finns en tendens att älska sitt eget kön, bekräftar detta ju endast, att inom dem den nya organiska struktur redan håller på att uppstå, vilket skall förvandla ”djuret” i jordmänniskan till ett Kristusväsen eller den fullkomliga människan, ”Guds avbild”.

En text som helt klart visar att min analys ligger helt i linje med vad Martinus själv skriver. Martinus skriver vidare i kap. 30 att...Företeelserna eget kön och motsatt kön är alltså något, som i jordmänniskans mentalitet är på retur till fördel för nästakärleken. Nästan är sålunda i verkligheten ett nytt ”kön”, ett begynnande nytt objekt för individens sympati och kärlek. Djupt i jordmänniskans medvetande börjar sålunda utvecklas en ny organisk struktur, som efter hand kommer att förvandla jordmänniskans nuvarande organism från att vara enkönad till att bli tvåkönad och därmed göra individen till ett väsen, i vilken den feminina och den maskulina principen befinner sig i total jämvikt eller balans.

Martinus beskriver också hur förälskelse är som en berusning som beslöjar sanningen. Där konst och vetenskap ännu inte har förenats. Där konst och förälskelserus, likväl som vetenskap och egoism skapar fuskverk av kolossala format. Där vår nuvarande kultur hyllar lögn och osanning, och inte kan tänka sig en kärlek som inte bygger på detta förälskelserus. För partiskhet är dess glädje, dess lycka. Att bygga relationer, kärlek och ett sexliv på annan grund – kan de inte ens tänka sig. Själv tänker jag, att just detta är grunden för himmelrikets etablering på jorden, och himmelriket börjar inom oss....


jan 12, 2015
claus
jan 12, 2015

0 röster

Martinus skriver....

I alla levande väsen finns det två sexuella poler, ”den feminina polen” och ”den maskulina polen”. På en bestämd plats i växtriket stagnerar den feminina polen hos vissa väsen, medan den maskulina polen fortsätter sin utveckling och blir den som dominerar medvetandet. Väsendet har därmed blivit ett ”hanväsen”. Hos andra stagnerar den maskulina polen och den feminina polen blir den dominerande. Dessa väsen blir ”honväsen”. Härmed har samtliga väsen blivit förvandlade från att ha varit ”dubbelpoliga” till att bli ”enpoliga”. Detta tillstånd är, vilket man kan se i mitt huvudverk, ett utomordentligt viktigt led i Guds skapelse av människan till sin avbild. Den fortsätter i utvecklingen genom djurriket och vidare genom den del av djurriket som utgör det ännu inte färdiga människoriket. Men under detta avsnitt börjar den stagnerande polen åter att utvecklas, för att till sist bli totalt jämbördig med den utvecklade polen i väsendena. Medans mannens sexuella område bärs av hans maskulina pol, bär hans övriga medvetande, vetande och förstånd av hans feminina pol. Det motsatta är fallet hos kvinnan. Här är det den maskulina polen som bär hennes vetande och förstånd, medans hennes sexuella tillstånd bärs av hennes feminina pol. Det är därför som mannen, när han kommer till slutet av sin feminina pols utveckling, känner sexuell dragning till sitt eget kön. Detsamma är naturligtvis fallet för kvinnan. Samtidigt med att hennes maskulina pols utveckling närmar sig sitt slutstadium får hon sexuell dragning till sitt eget kön. Denna väsendenas sexuella dragning till sitt eget kön kallas ”homosexualitet”.

Detta livsviktiga övergångsstadium från ”djur” till ”kristusväsen” eller till den verkligt färdigskapade ”människan som Guds avbild, lik honom”, har de auktoriserade myndigheterna varit helt oförstående inför. Det har bidragit till att människor som visat tecken på att de var mer eller mindre långt framme i detta stadium, rent av blev betraktade som ”sexualförbrytare” och blev utsatta för förföljelse, fängelse och straff. I andra fall blev de homosexuella betraktade som sexuellt urspårade väsen och ringaktade av både släckt och vänner. Denna förföljelse av de homosexuella har sin rot i själva djurriket, där den verkar som en barmhärtighetsprincip. Den fick i väsentlig grad djuren att dräpa väsen av sin egen art som var invalider eller missbildade och inte kunde klara sig. Det är denna princip som ännu inte har förändrats hos särskilt primitiva, ovetande och mycket maskulina väsen. Många homosexuella har alltså blivit hånade, straffade och mördade både av myndigheter och primitiva väsen på grund av det djuriskt betonade sinnelaget i dessas livsuppfattning. Man visste naturligtvis inte att homosexualitet var ett uttryck för den sista delen av Guds skapelseprocess av människan till sin avbild. Man visste därför inte heller att den homosexuelle var ett väsen som höll på att bli en verklig hundraprocentig människa, fri från all djurisk tendens och allt djuriskt medvetande, en verklig renodlad människa, alltså ett kristusväsen eller färdig människa som Guds avbild, lik honom.

Ett kristusväsen, en färdig människa, Guds avbild, är ju ett väsen som älskar sin nästa som sig självt, men det uppnås inte enbart genom ett liv i homosexualitet....

Texten ovan finner ni i boken; Den intellektualiserade kristendomen, stk 34, 35 och 36.

 


mar 14
claus
mar 14