Logik = Kärlek

0 röster

Martinus bok Logik, har genom sin titel inte kunnat undgå uppmärksamhet, men är i akademiska kretsar känd som en bok om logik - som inte handlar om logik. Och dess kritiker har rätt, då boken argumenterar för ett helt annorlunda förhållningssätt till ämnet, än vad som är vanligt. Där Martinus hävdar att det är naturen och livets lagbundenhet som är grunden för allt som har med logik att göra. Att det är dessa lagbundna livsprocesser som lärt oss ämnet logik. Martinus framlägger dessutom tanken att logik och kärlek har med varandra att göra, och han argumenterar för att det finns en ”generallogik”, som vår vetenskap av idag, ännu inte har upptäckt. Vilket är; att det är det levande som styr det ”döda”. Att det finns tanke, medvetande och något levande bakom alla skapelseprocesser vi ser i livet och materian. Samt att det inte finns någon principiell skillnad mellan det vi kallar mikrokosmos och makrokosmos. Att kosmos ska ses som en helhet och att principerna för detta liv, framträder tydligast här i vår värld, som kan betraktas som ett mellankosmos.

Där det i vår värld, finns medvetande, tanke och skapande liv bakom allt vad människan har åstadkommit och där vi som sagt har naturens logik som måttstock för vår egen skapelse. Där vi vet att en bok inte blivit till genom en explosion i ett tryckeri, att ett hus inte skapas utan en arkitekt, att alla de nyttoföremål vi industriellt och hantverksmässigt skapat, kräver ett icke ringa mått av kunskaper. Men där vi i vår kultur - är förblindade av föreställningen och tron på att det är slump och tillfälligheter som grunden för vår världs tillblivelse och existens. En tanke som är lika absurd som den kristna tron på att Gud bokstavligen skapade allt, himmel och jord på 6 dagar. Att man kan skapa ”någonting” utifrån ”ingenting”.

Boken Logik, av Martinus är dessutom som jag ser det, en bok vars tankar är så politiskt inkorrekta, att hela vårt intellektuella vänsterpolitiska tankegods av idag, som är grundat på ettlivsperspektiv, kommer på skam. Då den hävdar att vi i mänskligheten kan se en evolutionär stigande process, när vi studerar det mänskliga psyket. En process som sträcker sig från djurrikets värld, mot ett nytt evolutionärt steg eller ”rike” i tillvaron, som Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Det rike som Jesus hävdade ännu inte var av denna värld, men som Martinus menar i vår tid, håller på att ta materiell synlig form. En tanke som fullständigt vänder upp och ner på idén; att det är ”den starkes rätt” som legitimerar all utveckling och tvärtom lyfter fram ”kärleken” som slutresultatet av all mänskliga interaktion. Där vi kan se en utveckling från primitivitet till intellektualitet, från brutalitet till humanitet, från hat till kärlek.

Men där vi samtidigt i dagens kaosartade samhällstillstånd - ser ett kultursabotage av globala dimensioner. Ett kultursabotage som har vår bristande förmåga att tänka och handla logiskt till grund. Där Martinus hävdar att lösningen på detta dilemma är att individen måste lära sig använda sitt förstånd på livets alla områden – materiellt som religiöst. Att det är frånvaron av dessa förståndsförmågor som får individer, likväl som hela folk att bete sig barbariskt, primitivt och våldsamt, med smärta, lidande och död – som resultat.

Världen befinner sig således i en fysisk, såväl som andlig kris. Där blind tro är en stor del av världens problem. Men det handlar inte bara om blind religiös tro, utan också om en ateistisk och materiell övertro i kombination med en politik med drag åt diktatur och tvångspolitik, som får världen att uppfylla alla religioners profetior om domedag, ragnarök och undergång för den humana civilisationstanken. Martinus beskriver denna process i ett av boken Logiks kapitel, med en så klar tankegång att man häpnar.

”Varje växt representerar alltså en form av liv. Liv återigen är det samma som ”medvetande”. ”Medvetande” kan inte existera utan att utgöra en eller annan form av ”mentalitet”. ”Mentalitet” åter är det samma som en kombination av livsfunktioner, samlade och knutna till ett ”jag”, som just i form av denna kombination framträder i tillvaron som ”ett levande väsen”. Villkoret för beteckningen ”levande väsen” är sålunda absolut inte , att denna mentala kombinationen framträder som en ”människa” eller ett ”djur” under de speciella former vi lärt känna här på jorden. Det är givet, att jorden endast rymmer en mycket begränsad del av alla de oändliga möjligheter, under vilket livet kan uppstå, blomstra och manifestera sig. Att säga, att en annan himlakropp inte är bebodd, bara för att den har en annan atmosfär, en annan normaltemperatur, en annan specifik vikt och andra ljusförhållanden än jorden, detta är lika barnsligt och ointellektuellt som forntidens astronomiska uppfattningar och kan jämställas med berättelserna att jorden är platt som en pannkaka och bärs upp av ett par jätteelefanter eller ”att jorden står stilla” och solen ”går upp” och ”går ner”.

Genom den andliga vetenskapen blir man snabbt förtrogen med det faktum, att allt är uttryck för liv – varje rörelse, varje ljud, varje färg – ja att överhuvud taget ingenting i världen kan existera utan att vara livets kännetecken. Varje himlakropp, varje stjärna, varje sol är en bebodd värld. Ja, inte ens kometer och meteorer kan komma utanför livets område, kan uppenbara sig som koncentrationer av vibrationer, strålar, vågor eller rörelser, vilka ju omöjligt kan vara uttryck för ”döden”. Endast den absoluta stillheten eller oföränderligheten kan vara dödens kännemärke. Och då någon sådan oföränderlighet inte existerar i tillvaron, ser vi här – som så ofta tidigare i mitt arbete – att döden inte kan vara någon realitet utan endast en tänkt motsättning till det faktiska förhållandet, dvs. en tänkt motsättning till verkligheten. Men en motsättning till verkligheten kan endast vara overkligheten och blir således orubbligt dödens analys.

Alla klot eller himlakroppar, alla solar, är alltså bebodda världar. Men för att vara ”bebodda världar”fodras ju inte att de ska vara befolkade med jordiska människor och djur. Att tro att våra jordiska hundar, kattor, apor, krokodiler, ormar och papegojor etc. skulle vara de enda väsen, de enda livsyttringar, med vilket det oändliga världsalltets omättliga giganter eller jätteklot kan befolkas, och att denna ”befolkning” är det enda som berättigar till beteckningen ”bebodda världar”, detta är ju att tillbe döden istället för livet, helt bortsett från att en sådan tro eller uppfattning avslöjar naivitet och okunnighet. Det visa nämligen, att man ännu inte förstår, att varje form av energi är en mental egenskap och således inte kan existera utan att vara uttryck för liv, likgiltigt om den visar sig som järn, granit eller marmor eller flammar som eld, blixt eller tanke, samt att man gett vår jord beteckningen ”bebodd värld”, endast på grund av de av människorna kända stadier av energins eviga kretslopp, vilket yttrar sig som kött och blod.

Men om liv endast kunde yttra sig i kött och blod, hur skulle då köttet och blodet ha blivit till? - Det är dock ett faktum, att det funnits en tid, då det inte var till, eftersom jorden en gång var en flammande eld- eller solmassa och således helt utan något kött och blod. Och om detta tillstånd skall betraktas som uttryck för livlöshet, så måste det vara denna livlöshet som frambragt de animaliska väsendena. Men detta vore att påstå, att det är de döda tingen som frambragt de levande. Kan detta vara logik? Det är väl inte de skapade tingen som frambringar skaparen. Det kan aldrig vara tecken på normalt förstånd eller förnuft att anse att livlöshet är orsak till något.

Är inte livlöshet absolut stillhet? Kan livlöshet vara upphovet till en skapelse, som på alla områden uppenbarar den allra högsta intellektualitet och som i verkligheten är förebilden för all fullkomlig mänsklig produktion? - Och finns det inte lika mycket vibration och rörelse, förvandling och skapelse, logik och planmässighet i materien utanför de animaliska väsendenas område som inom detta? - Och dessutom, hur mycket fyller de animaliska väsendena upp av världsalltets samlade materia? - Hur mycket av världsalltets samlade liv yttrar sig som kött och blod? - Hur stor är den samlade vikten av de animaliska väsendenas materia i förhållande till det omätliga kvantum av materia som existerar under andra former? - Är den inte helt ”mikroskopisk”? - Hur mycket väger inte de väldiga oceanernas vattenmassor, hur många tons vikt representerar inte jordens mineral-, granit- och metallförråd? - Och vad skall man säga om solens, vars storlek motsvarar hundratals jordklot? - Och när denna i sin tur bara är en dvärgsol i förhållande till många andra solar, och dessa större eller mindre himlajättar bildar hela samhällen eller grupper, ja stundom är så talrika att de var för sig endast utgör enheter i lysande makrokosmiska dimmor, vart tar då livsformen ”kött och blod” vägen? Krymper den inte ihop till ”rena intet”? - Är det inte tydligt, att denna materieform är en av världsalltets obetydligaste i förhållande till de existerande jättemassorna av övrig materia, genom vilken planmässig rörelse och energi i lika hög grad gör sig gällande?

Om man påstår, att endast världsalltets animaliska materia – ja även om man tar med den vegetabiliska - är uttryck för liv, så skulle världsalltets samlade materiemassa, i dess samlade glödande solmassor, vara så försvinnande litet, att den om världsalltet t.ex. vore en människokropp, skulle det i denna kropp inte ens finnas liv tillräckligt för ett enda huvudhår, ja inte till en enda mikroskopiskt liten cell eller blodkropp. - Om man under sådana omständigheter ansluter sig till uppfattningen, att endast vegetabiliskt och animalisk materia är uttryck för liv, betyder inte detta då att man dyrkar döden i stället för livet? - Är inte en sådan dyrkan detsamma som ”avgudadyrkan”, är den inte ett blint famlande i mörkret, en tro eller uppfattning utan mening, utan logik och utan plan?

Att leva i en tillvaro, där döden är i en så överväldigande majoritet, är det inte som att hänga i en fallskärm som störtar ned genom luften utan att veckla ut sig? - Kan livet vara mera omgivet av döden än i en sådan situation?

- Om religionens, filosofins och vetenskapens män lär människorna, att endast de vegetabiliska och animaliska materierna är uttryck för liv och all annan materia är livlös, då lär de ju i själva verket, om än omedvetet, att världsalltet är en livlös öken, ett öde och ofruktbart dödens rike, i vilket livet endast är ett dammkorn, så litet att man inte kan få syn på det i det starkaste mikroskop. Och om man samtidigt predikar, att endast en ytterst liten bråkdel av detta liv skall uppnå ”salighet”, ”evigt liv”, medan den övriga delen skall utlämnas till ”förtappelse” och ”död”, då blir det ju öknen, livlösheten, döden och tomheten som växer och breder ut sig, och livet som krymper ihop. Den utlovade ”nya himlen” och ”nya jorden” i vilken de ”ogudaktiga” är ”utrotade”, är alltså ännu fattigare på kött och blod och blir därigenom ännu mer utblottad på liv, blir ännu mer mikroskopisk i förhållande till ”dödens” välde, än det nuvarande jordklotet.

- Men kan det vara riktigt? - Kan en sådan lära eller förkunnelse vara ”vägen, sanningen och livet”? - Är inte de som förkunnar och lär dylikt dödens apostlar i stället för livets? Är det inte ”dödens” budskap de ropar ut från kyrkornas predikstolar, från skolornas och universitetens talarstolar? - Blir inte detta budskap mera till ”dödens” favör, ju mer man ropar om ”död” och ”förintelse”, om ”Guds vrede”, ”straff” och ”utplåning”? – Kan ett liv, som redan förut är ”mikroskopiskt” litet inför ”dödens” ”omätliga majoritet”, bli större och starkare genom att hämnas, straffa, lemlästa och utplåna något av sig självt? - Blir inte denna process en tribut till ”dödens” redan förut ”mäktiga majestät”? - Är det inte ”döden” man dyrkar, är det inte till den man offrar, när ”själar bränns i helvetet”, när ”själar går förtappade”? -

Jag kan inte inse annat än att detta är en övermodig dödskult. Och då det är livet som ”offras”, livet som ”bränns”, livet som ”utsläcks” eller ”utrotas”, kan det bara bli mindre och mindre och därmed svagare och svagare i förhållande till den ”allt uppfyllande”, ”allestädes närvarande” ”döda materien”. Och kan då inte dessa ”apostlars” motto med rätta uttryckas sålunda: Vi är kaos, osanningen och döden? - Är det månne inte på tiden att människorna börjar vakna upp och tänka litet över vad det egentligen är som serveras dem under etiketten ”Guds ord”? - Och är det inte lika så viktigt att de, som ägnar sig åt att lära och vägleda andra människor, börjar undersöka, om de nu också själva är i kontakt med ”vägen, sanningen och livet” eller om de är representanter för ovannämnda motto ”kaos, osanningen och döden”. Det är inte likgiltigt, vilket av dessa två motton man gör till vanemedvetande i sitt eget och andras liv.”

Texten ovan hittar ni i Kapitel 76 i boken Logik av Martinus och är en av de anledningar till att jag älskar Martinus, att jag läst hans bok upp mot tio till tolv gånger de senaste trettiofem åren, på både svenska och danska och varit igenom boken i otaliga studiecirklar. Vad Martinus visar i boken Logik är nödvändigheten av att utveckla en andlig vetenskap, som fundament för en mänsklig moral, att religionernas kärna och kärleksbudskap kan framläggas som ett orubbligt vetenskapligt faktum och att den mänskliga civilisationsprocessen villar på ett helt annat fundament, än det vi fått oss till dels via den allmänna skolundervisningen.


dec 27, 2016 i Bokrecensioner
claus
dec 27, 2016

Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

1 Kommentar

0 röster

Bland materialistiska människor finns de som på allvar tror att allt levande, såväl människor som djur och alla andra former av liv i världsalltet och därmed också naturens logiska processer, har blivit till av sig själva utan något som helst skapande element, alltså utan en levande skapare bakom. De kan omöjligt fatta att det finns en överlägsen styrande makt bakom varenda detalj i naturens omättliga skapelse. De anser det vara övertro att det skulle finnas en logisk, styrande makt bakom hela världsalltets logiska skapelseprocesser. Detta betyder alltså att alla logiska, skapade ting har tillkommit av sig själva av en tillfällighet. Det är egentligen märkligt att någon kan få en sådan uppfattning, eftersom de aldrig någonsin inom sina egna sinnens räckvidd har sett eller bevittnat att en logisk skapelse blivit till av sig själv. Så långt som en människas tankeförmåga räcker, är det ett orubbligt faktum att en logisk skapelse bara kan byggas med hjälp av tänkande. En logisk skapelse kan således enbart manifesteras genom vetande, begär, vilja, känsla, intelligens, minne och den nödvändiga kunskapen. Om en arkitekt eller ingenjör och andra skapande experter inte hade dessa egenskaper i sitt medvetande, hur skulle de då kunna skapa logiska konstruktioner eller skapade företeelser? Hur skulle de kolossala, logiska skapelser som i dag finns över hela världen kunna bli till, om det inte fanns levande väsen som manifesterade dem? Därför har man heller aldrig sett att ett hus, en maskin, ett tåg, en flygmaskin, en bil, ja, inte ens en tändsticka eller en knappnål, har kunnat skapa sig själv. Var finns det inom en människas förnimmelseområde något av dessa eller liknande ting som skapat sig själva? Hur kan det då vara logiskt att anta att denna väldiga mängd logiska skapelseprocesser har skapat sig själva, då det måste ha inträffat först för att jordens människor och djur i dag ska kunna framträda som representanter för och vittnesbörd om naturens kolossala, logiska skaparförmåga? Avslöjar den inte samma medvetandeegenskaper som människan måste ha för att kunna manifestera logisk skapelse eller manifestation? Är inte mineralriket logisk till sin struktur? Är inte växtriket logiskt uppbyggt? Är inte djurens och människornas organismer uttryck för högsta logik eller genial skapelse? Är inte naturen lika logiskt skapad? Vittnar inte vårt lilla jordklot lika mycket om logik? Hur skulle dessa levande väsen kunna leva på klotet, om det inte var en logisk skapelse som kunde uppfylla alla de krav som ställs för att levande väsen ska kunna leva på det, och till och med ha det bra efter hand som de själva utvecklar sin logiska förmåga att skapa fred och kärlek?

Vad ska man säga om de miljoner stjärnor, solsystem och vintergator som lyser i världsrymden? Tror man att de är rena tillfälligheter? Tror man att dessa omättliga oceaner av gigantiska krafter finns till för ingenting? Varför skulle de inte ge liv och värme och livsmöjligheter för myriader av levande väsen liksom vårt eget lilla jordklot och solsystem? Är det inte ett faktum att en endaste droppe myrvatten är fylld är fylld med levande väsen eller livsformer och alltså ger liv? Varför skulle världsalltets gigantiska system av vintergator, som är miljarder och åter miljarder gånger större system, inte ge ljus, värme och liv till levande väsen? Hur kan det vara logiskt att uppfatta att dessa enorma områden skulle vara döda, ologiska och intetsägande processer när varenda liten plätt på jorden har byggts för att ge liv? Att människor tror att det bara finns liv inom de områden som de kan se med sina fysiska sinnen, är absolut inget bevis för att det inte skulle finnas liv och medvetande, intelligens och känsla, ja, dessutom en känsla som kulminerar i allkärlek och allvisdom, bakom världsalltets oceaner av liv och materia. Naturligtvis är inte alla planeter på samma utvecklingssteg. Det finns planeter som är gamla och som håller på att bli obeboeliga för liv, liksom det finns unga planeter där livet växer mot fullkomligheten, det finns planeter som är helt döda, och det finns planeter som är blomstrande boplatser för färdiga människor som Guds avbild, lika honom.

Det finns människor som uppfattar hela världsrymdens enorma källor av liv i form av solens och stjärnornas strålflöde enbart som döda krafter, som varken kan ge ljus och värme till någon som helst form av något levande utöver vår egen lilla värld, som är ett dammkorn i detta omättliga ljus- och kraftvälde. Denna uppfattning kan endast bero på människornas ännu outvecklade sinnesförmågor. De kan ännu inte se lösningen på livets mysterium framträda som härskande allvisdom och allkärlek. Att dessa egenskaper inte kan finnas enbart i rummet, att de bara kan finnas som egenskaper hos levande väsen, måste det väl gå att logiskt uppfatta? Det är sak samma om man vill kalla detta levande väsen ”Försyn” eller ”Gudom”. Absolut alla väsen ska komma att i vaket dagsmedvetande uppleva detta väsen genom självsyn när de genom sin utveckling och sina karmaupplevelser har blivit tillräckligt mogna för det. Detta levande väsen är alltså alla tings skapare, och världsalltet är detta väsens organism i vilken vi alla ”lever, rör oss och är till”. Att gå emot denna uppfattning av världsalltets struktur och identitet, som är ett faktum för den färdiga människan som Guds avbild, lik honom, kommer att leda till totalt kaos i tankevärlden hos väsendena i fråga och till den felaktiga tron att allt blir till av sig självt.

Att det finns människor som ännu inte kan fatta livsmysteriets lösning, måste man här, liksom med all annan bristande förståelse av livets mysterium, överse med och tolerera. Ting och objekt som människor ännu inte har fått sina sinnesförmågor tillräckligt utvecklade för att kunna förstå, kan naturligtvis omöjligt bli verklighet eller sanning för dem. Det tjänar ingenting till att diskutera. Men utvecklingen eller Guds skapelse av människan står inte stilla, och en dag kommer även de att glädja sig åt det evigt levande, styrande i världsalltet, nämligen Gudomen, allvisdomen och allkärleken.

Det är kulmination av missförstånd att tro att en logisk skapelse kan bli till av sig själv utan en levande upphovs begär, vilja och kunskap. Finns det någon större villfarelse? Hur skulle något kunna strida mer mot verkligheten eller människors intellektuella erfarenheter? Med denna övertro har dess upphov kommit så långt bort från den verkliga sanningen om livet som över huvud taget är möjligt. Men människan med denna övertro behöver inte vara en primitiv eller ointellektuell människa rent materiellt sett. Hon kan till och med vara en framträdande vetenskapsman i rent materiell forskning och vetande. Hur kan det då komma sig att en så intellektuell människa kan tro på att något eller själva världsalltets och dess ocean av logisk uppbyggnad eller skapelseprocesser kan ha blivit till av sig självt? Det beror uteslutande på väsendets ännu outvecklade psykiska begåvning. Det har fortfarande, mitt i sin materiella, vetenskapliga forskning eller erfarenhet, inte nått fram till att iaktta utvecklingen på rätt sätt. Individen i fråga har inte i tillräcklig grad lagt märke till att de levande väsendena utvecklas från lägre till högre utvecklingsstadier, vilket i sin tur betyder att de utvecklas från lägre sinnesförmågor till högre och högre eller mer och mer utvecklade upplevelseförmågor och därmed i motsvarande grad fått en vidare kännedom om livet eller tillvaron. Denna utveckling av sinnena sträcker sig ända från minerallivsformerna, växtlivsformerna, djurlivsformerna och fram till den nuvarande jordiska människan. Jordmänniskotillståndet är den högsta formen för utveckling av den dräpande principen. Jordmänniskorna av i dag har blivit experter på att utveckla mörkrets kulmination.

Men utvecklingen står inte stilla. Djävulsmedvetandet är inte det slutliga målet för Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara lik honom. Genom kulminationen av inbördes mördande, lemlästande, död och undergång framstår de jordiska människorna således här som ännu mycket ofullkomliga i att vara verkliga färdiga människor, det vill säga människan som Guds avbild, skapad till att vara lik honom. Denna mörkertillvaro, som ruvar över den jordiska mänskligheten, är alltså en utvecklingsepok eller ett särskilt steg på den utvecklingsstege som ska föra dem ut ur djävuls- eller krigsepokens mörker och fram till en lika strålande ljustillvaro som djävulsepokens steg i dag är mörker. Den innebär en invigning av människan i vad som är ont och vad som är gott. Om människan inte kom igenom detta mörka område på utvecklingstegen, skulle hon omöjligt få kunskap om gott och ont och skulle därmed vara totalt avskuren från att någonsin bli den färdiga människan eller det ljusväsen som utgör en Kristus, vars mentalitet uteslutande är allkärlek och allvisdom och den åtföljande skapelsen av livsglädje och konst för allt och alla.

Men människorna med sin materiella vetenskap har inte mycket mer kunskap om denna utveckling än det de vet om den jordiska människan. Man är därför benägen att tro att det nuvarande tillståndet i utvecklingen, på samma sätt som alla de andra tidigare stadier i utvecklingen, mineral-, växt-, och djurriket, bara är ett övergående stadium i utvecklingen. Den materialistiska människan har mer eller mindre den uppfattningen att den jordiska människans nuvarande tillstånd är höjdpunkten eller det högsta utvecklade tillstånd som ett levande väsen kan uppnå, och att det inte finns högre livsformer eller tillvaroplan. Tack vare vetenskapen kan de kanske med nöd och näppe tro på att mikrokosmos är levande, men att makrokosmos, det vill säga vintergatssystemet, solar, och andra himlakroppar, skulle vara uttryck för levande väsen, är de helt oförmögna att förstå eller fatta. Att Bibeln berättar att människan ska utvecklas till Guds avbild, till att bli lik honom, är också mer eller mindre vild fantasi eller overklighet för dem. Därför är de tvungna att uppfatta tillvaron eller lösningen på livsmysteriet som en tillfällighet, grundad på deras ännu mycket begränsade kosmiska förnimmelseförmåga. Det man inte har sinnen till att kunna uppleva, kan omöjligt bli till verklighet för en.

Text fån Martinus bok, Den intellektuella kristendomen, stk. 87 och 88.


apr 3
claus
apr 3