I vår värld skapar vi oftast ett helvete för varandra. Vi lever i ett allas krig mot alla. Sker det inte öppet med vapen, sker det kamouflerat med pengar. Martinus beskriver vår kultur av idag som en bankkontokultur. Med pengarnas hjälp förslavar vi varandra och världen delas upp i fattiga och rika. Med vapen och pengar förs kampen för tillvaron, och våra självbevarelsedrifter och intelligens spelar ett farligt spel. En intelligens som kan användas i såväl det ”ondas” som godas tjänst.

Äktenskapet och familjen utgör här det fundament som kriget med vapen och framförallt pengar vilar på. Det är här vi hittar den maktstruktur som betingar den nuvarande samhällsordningen. Det är också här vi bekämpar mörkret, eller det onda i varandra, utan att förstå och se vår egen roll i dramat, när vi tror att det är andras fel, att just jag lider och har det svårt. En illusion som går i dödens tecken. En illusion som bara ”domedagen” kan befria oss ifrån. En ”domedag” som Martinus beskrivit som en tidsepok som började med första världskriget och fortfarande pågår. En tidsepok där vi får uppleva konsekvenserna av våra själviska handlingar. Där ”domedagens” dom blir visdomen. ”Där okunnigheten avlägsnas, upphör det så kallade ”onda” att existera”.

Allt lidande förändrar den jordiska människans djävulsmedvetande till ett kristusmedvetande. Genom lidandet växer vår känsla, och vår motsatta pol. När de når en balans i medvetandet, så att intelligens och känsla, samt att det maskulina och det feminina kommer i jämvikt, föds kristusmedvetandet eller det ”kosmiska medvetandet” som Martinus kallar det. Då flödar intuitionen eller gudsmedvetandet fritt genom oss, och då har den heterosexuella människan blivit homosexuell.

I denna förvandlingsprocess kan vi se den sexuella mångfalden som steg på vägen i en utveckling som sträcker sig över ett flertal liv och inkarnationer.. Martinus beskriver också den homosexuella kärleksakten som en tvåpolig akt, till skillnad från den heterosexuella som han kallar enpolig. Den tvåpoliga akten är ett spel med det maskulina och feminina inom varje individ. En akt som är imaginär och kommer till utlösning med hjälp av fantasin, eftersom den fysiska kroppens förvandling släpar efter tankens och medvetandets utveckling. Den sexuella akten utvecklas alltså från att ha varit heterosexuell, enpolig, ett möte mellan maskulint och feminint, mot att bli ett homosexuellt möte mellan två dubbelpoliga personer. Det är denna förvandling alla människor befinner sig i, utan undantag. Det är här vi kan se ett sökande efter en ny könsidentitet. Bort från ”ett antingen eller” tänkande, mot ”ett både och” förhållande i fråga om kön.

Konsekvenserna av denna utveckling är att andelen homosexuella i samhället ökar, och Martinus förutspår som en konsekvens av detta utvecklandet av ett nytt tredje kön, där de maskulina och feminina elementen framträder i en ny kroppslig balans. Han kallar detta kön ett ”frikön”. Martinus har bedömt att hela denna process kommer att ta cirka 3000 år. Han visar hur det lyckliga äktenskapet upplöses och beskriver hur de flesta idag lever i ”de olyckliga äktenskapens zon” och är på väg mot den ”ofruktbarhetens zon” där äktenskapet har blivit omöjligt och leder till ett olyckligt liv. För i ”människoriket”, det rike som kristus refererar till med orden; ”mitt rike”, finns inte äktenskapet eller tvåsamheten baserad på kön. Detta väcker frågan om hur fortplantningen i framtiden kommer att gå till. På detta svarar Martinus att när människan har genomgått sin invigningsprocess och upplevt kristusmedvetandets födelse i sig själv så upphör reinkarnationen. Istället skapas kropparna direkt på tankens bud, genom materialisation och upplöses med dematerialisation, något som Kristus behärskade och demonstrerade, då han på tredje dagen efter korsfästelsen visade sig för sina lärjungar. Kristusmedvetandets utveckling går alltså från det genuint heterosexuella äktenskapstillståndet där individen älskar ett väsen av det motsatta könet, sin avkomma och familjen, mot det nya allkärlekstillståndet där individen älskar Gud och sin nästa som sig själv och där det genom den organiska förvandling som Martinus beskriver finns förutsättning för det utlovade himmelriket där alla älskar alla. Ett paradis där kärleken har frigjorts. Här upplever och känner vi oss, precis som Kristus, ett med Gud.