Martinus bok, Den idealiska födan (tidigare utgiven med titeln Den fullkomliga födan) är en mycket annorlunda bok om vår mat, hur vi tillagar den, förstör den och hur vi förgiftar oss själva med mat och dryck. Den innehåller inga konkreta matlagningsrecept, men är ändå en principiell guide för hur vi skall leva och äta.
Martinus beskriver hur där sker en förfining av den föda en organism behöver, ju högre och ju mer utvecklad en organism är. Där människan av idag helt enkelt inte kan leva som djuren och också har tillägnat sig ett helt annat sätt att tillaga sin mat. Vi kokar, steker och värmebehandlar mycket av den mat vi äter. Men där djuren följer sina instinkter, är människors smakorgan förfuskade. Det som skett med vår mat sen texterna till boken första gången publicerades 1933 – 34 i tidskriften Kosmos är vår tids industriell behandling av mat, med stora mängder socker, tillsatser, konserveringsmedel och kemiska ämnen som nu leder oss mot en hälsomässig katastrof.
Boken berättar om vår utveckling, inte bara i ett ettlivsperspektiv, men i ett månglivsperspektiv. Den sätter in vår mat i ett evolutionärt reinkarnationsperspektiv. Den visar hur sjukdomarnas orsaker beror på disharmoni i vårt förhållande till livet i mikro-, mellan- och makrokosmos. Där sjukdomarnas bekämpande handlar om ekologi kontra vår planet, ett vegetariskt och hälsosamt liv för egen del, där även våra tankar spelar stor roll för att få välmående organ, celler, molekyler mm. Vad denna bok förmedlar är att allt liv är levande och att allt liv hänger ihop! Vi lever i ett organiskt universum och våra sjukdomstillstånd skär genom och påverkar både mikro- och makrokosmos!
Hälsa blir i detta perspektiv en utvecklingsfråga. En fråga om kunskap. En fråga om erfarenhet. En fråga om att lära av misstagen. En fråga om etik och moral, eller att lär sig vad kärlek djupast sett är. Sett i detta perspektiv blir smärtan en vän. Ett livets skyddsräcke! Och katastroferna är inte nattsvarta hål, utan livets eller Guds sätt att ingripa och stoppa vår underminering av kropp och sinne. Ett sätt att föra oss tillbaka till det normala, det sunda. Till en ny harmoni med livet. Även om en sådan process kan ta flera liv i anspråk.
Vår disharmoni med livet, består i att människan lever på lögner, skyr sanningen och i värsta fall förlöjligar den. För dessa människor måste livet själv tala. Katastrofer, sjukdomar och lidande är det enda som kan förändra dem. Att sluta döda och äta lik handlar om empati, inlevelse och en djup inre önskan av att inte vilja, vålla någon annan skada. En inlevelseförmåga som följer och kommer ur lidandet. Där denna förmåga inte finns ”lever människan som ett svin, tuggar pärlor” och förstår ingenting!
I kapitel 6 av Den idealiska födan skriver Martinus; ”Varje människa som ännu inte har kommit i kontakt eller harmoni med den naturliga näringskällan, är således på grund av sitt blod- och köttätande inte bara med om att mörda sina medvarelser, utan hon är även, om än långsamt, med om att mörda sig själv. Hon är både ”mördare” och ”självmördare”...”En sådan individ representerar ännu hedendomen och måste i motsvarande grad vara underkastad dess lagar och konsekvenser, bli belastade med sjukdomar och lidande, helt oavhängigt av om han är ”präst”, ”biskop” eller ”påve”, eller hur mycket han än må kalla sig ”kristen”, ”helig”, ”omvänd”, ”salig”, rättroende” eller dylikt.”
Martinus bok Den idealiska födan visar vägen för dem som nått en sådan andlig mognad att de inom sig känner att det är felaktigt och primitivt att döda djur. Det är en bok som visar hur vegetarianism är vägen ut ur djurriket, är vägen ut ur ”dödsriket”, är vägen bort från sorg, sjukdom och lidande. Men han skriver också om hur våra smaksinnen måste omformas och tillvänjas en sund kost. Att ett hälsosamt liv måste baseras på en harmoni med naturen, och med de gudomliga lagarna, för att vara sjukdomsförebyggande.
Här vill en del säkert invända och hävda att vi ju också dräper växterna vi äter. Och det är ju helt riktigt! Men Martinus hävdar att i vår vandring bort från den dräpande principen, så måste vi bland två dåliga ting lära oss att välja det minst onda av dessa. Att det är skillnad på om vi väljer att leva vårt liv på ett 70 till 80 procentigt dråp eller om vi kanske kan reducera det till 15, 20 procent. Att minimera den skada vi vållar andra människor, djur och växter blir då vägen framåt för oss, och Martinus framhåller dessutom att djur och växter upplever smärta på olika vis. Att medan det hos djuren och dess mikroliv förnims direkt, så förnimmer växten det mer diffust och indirekt, i det att växten bara förmår ana konturerna av smärta och obehag. Martinus framhåller dessutom frukt som den högsta form av näring, i det att det här inte sker nåt dråp alls. Att frukten och dess mikroliv går under om den inte förtärs, i det att den då ruttnar.
Men grunden för att förstå Martinus syn på ämnet näring är att förstå, det han kallar ”livsenhetsprincipen”. Att allt i universum är levande i en eller annan form. Att detta liv är organiserat som liv inuti liv. Och att vår föda består av ett levande mikroliv som via intaget av föda, inkarnerar i vår kropp. Där köttdieten kräver en kraftigare nedbrytningsprocess än vad den vegetariska dieten behöver. Där mängden magsyra som går åt för matsmältningen minskar ju mindre dräpande vår kost är. Vilket är den yttersta orsaken till att vi kokar, steker och på annat sätt tillagar vår mat. Där vi då förlägger denna process utanför vår kropp.
Alla dessa livsenheter har dessutom olika vibrationsgrader. Har alla mer eller mindre framträdande vibrationstillstånd. Vilket är skället till att vi blir berusade av alkohol och droger där vibrationstillståndet är högre än vår kropp. Kött ligger nära kroppens eget vibrationstillstånd, men växter och frukt ligger under det. Därför kräver nedbrytningen av tex. alkohol och kött mer energi än vad grönsaker och frukt gör. En parallell till detta är att grönsaker i vår matsmältning bryts ner genom en syrningsprocess, där kött, fisk, ägg och mjölk bryts ner genom en föruttnelseprocess. Vilket också märks genom att avföringen hos en köttätare är mer stinkande.
Att vi slaktar och dräper djur, får dessutom effekter på en hel rad olika områden. Respekten för djurens liv smittar av sig på människornas inbördes relationer. Dödandet utsträcks lätt till människan. Vilket också kan uttryckas med Leo Tolstojs ord: ”Där det finns slakthus, finns det slagfält”. Nutidsmänniskan har gjort kriget till sitt signum. Hennes dråpsförmåga har mångfaldigats jämfört med djuren och våra förfäder. Under första och andra världskriget dödades miljoner, i kommande världskrig handlar det säkert om miljarder av människor. Det samma sker i en köttätares mage. Där går miljarder av mikroväsen som kan känna smärta, skräck och ångest, som har ett mentalt tankeliv liknande vårat under och dör. Att de är så mycket mindre till storlek, än vad vi är är ingen ursäkt! Att vi inte vet vad det är vi gör, lika så! Konsekvenserna av detta dråp får vi ta. Vad vi sår får vi skörda. Sjukdomar, lidande, plötslig död genom olyckor blir vår lott. För precis som vi tar livet av djuren utan hat, blir våra liv fråntagna oss, genom dessa olyckshändelser. Och att slakt och tex trafikolyckor skulle ha ett samband är det nog bara Martinus som kan se. Men han hade också en unik andlig förmåga, ett kosmiskt medvetande till att se dessa karmavågor.
Martinus talar i dessa sammanhang, när det gäller vår föda om A och B livsenheter. Där A-livsenheterna är det som nedbryts och går under i matsmältningsprocessen, och där B-livsenheterna är de mikrolivs enheter som går över och inkarnerar i vår kropp. Att reducera dråpet inom oss är att välja vegetarisk mat, grönsaker, rotfrukter, sädesprodukter, gröna blad och frukter, och som övergångsmat, alla mjölkprodukter. Hur var och en sen väljer att blanda och använda denna föda, måste vara ett individuellt val. Där var och en får prova sig fram till det som vederbörande mår bra av. De enda rekommendationerna Martinus ger är att komma bort från alkohol, söta desserter och allt för starka kryddor. I mitt tycke, en fantastisk bok om vår mat och dess egentliga innehåll – ett levande mikroliv.